Så, jag har bestämt mig att sluta blogga på denna blogg, dock kommer jag ej ta bort den eftersom det kan vara kul att gå in och läsa ibland!

tråkigt, men allt varar ju inte för alltid.

Tiden bara rusar iväg och snart har vi varit ägare till Texas i en hel månad!

Sjukt vad allting går fort...

Förövrigt har det inte blivit så mycket uppdateringar, av anledningen att jag inte är hemma på dagarna (jag har fullt upp med en turné för tillfället) vilket gör att jag inte har särskilt mycket att skriva om då jag inte riktigt vet vad som händer här hemma...

Jag uppdaterar mest om det viktigaste, och däremellan händer det inte alltid så mycket. Det rullar på helt enkelt, vi sover, äter, leker och busar. 

Livets gång helt enkelt, och Texas verkar ju nöjd.

Själv var jag inte med när pappa var med honom till veterinären, men enligt pappa hade allt gått jätteenkelt och bra!

Jag får skriva och berätta lite bättre när jag vet precis vad som hände där borta, pappa kan inte berätta just nu...

Och så till det lilla orosmomentet tassen!

Det är definitivt inget allvarligt så missuppfatta mig inte, men det är ju lite olyckligt att T skulle behöva ha ont (även om det bara var för en kort stund)

Vi var bara ute på altanen och lekte lite med ett par korvbitar och när vi skulle ner på gräsmattan missade han de små trappstegen ner från altanen och hoppade istället rakt ut i luften med blicken på korven och landade lite snett med vikten på ena framtassen. Han gnällde lite grann och haltade, men det gick över lika fort!

Annars är allt bara bra med honom, han väger strax över 9 kg och är så pigg och glad!!

Han har charmat alla på pappas jobb, och inte har han svårt för att få folk att stanna när man är ute på promenader med honom inte ;)

Han har tametusan blivit större, bara på dessa dagar och mentalt verkar han också ha växt. Han är t ex nästan (med betoning på nästan) rumsren, bortsett från några små olyckor!

Jag har verkligen saknat min lille älskling, så det var jätteroligt att träffa honom idag! Han blev helt galen, han ylade och skällde och hoppade nästan omkull mig för att sedan slicka mig i ansiktet.

Åh, det var ett lyckligt ögonblick må jag säga!

Just nu ligger han vid mina fötter och drömmer, hehe. Han sover jättedjupt och är helt slut efter en massa bus ute i trädgården.

TVÅ ggr har lillpojken kissat på tre ben när vi varit ute med honom! Ingen stor sak egentligen kanske, men nog blir man ju lycklig när man ser att utvecklingen går framåt!

*Stolt matte, mwhihi*

(jag håller på att ladda upp bilder från stugan just nu, det kommer alldeles strax!)

Tror ni att han har nå roligt? 

Haha, vi har två stycken bushundar hos stuggrannen, och tillsammans har dom tokat på.

Han har bland annat prövat på att bada i sundet som ligger precis nedanför stugan, och han tvekade inte en sekund!

Dock blev det lite jobbigt när vattnet gick över magen, så han höll sig till den gränsen.

Kaxig är han i alla fall, han far runt och ska kolla på allt som kommer i hans väg. Myror är enligt honom mycket spännande, men lite irriterande när dom sätter sig på nosen. (Sådant får man räkna med om man går runt med nosen i backen!)

Han har även fått lukta på ripa = jättespännande!

Ja, ni ser ju själva...

Vi fotograferar för fullt, bilderna kommer någon gång till veckan! :)

Annars går allting bara bra! Han har ju fortfarande dom där valpbiten i sig, ibland blir det att han hoppar och biter när man är ute och rastar honom, ibland inne. Vi försöker avvänja det så gott det går, men det är klart att det kommer sitta i ett tag!

I skrivande stund biter han helhjärtat sönder ett gammalt gosedjur och han verkar ha frukansvärt kul! ;)

Iris å andra sidan verkar inte ta illa upp, tur det åtminstånde. 

Här har vi en bild på Iris! :) Jag ska försöka fixa en bild på både Iris och Texas (!) 

Vi får se hur det går...

Ella är en jättefin och go´ hund som jag tyvärr inte kommer ihåg åldern på. Något säger mig att hon är fem år? Stämmer det?

Jaja, strunt samma :)

Texas blev helt överlycklig när han fick syn på Ella som min käre vän Linnea var ute med, samtidigt som jag var ute med Texas. Han hoppade och drog i kopplet så att jag trodde att han skulle få syrebrist, och jag försökte lugna ner honom så gott det gick, hehe.

Han skötte sig bra i alla fall, Ella var till en början lite avvaktande och visade tydligt vart skåpet skulle stå. Men efter det var det inga som helst problem, dom skuttade på och lekte tillsammans! Jätteroligt, enligt mig och Linnea som lääänge planerat att gå ut med hundarna tillsammans! Förhoppningsvis blir dom riktigt goda vänner :)

Tyvärr glömde jag att ta kameran med mig, men till nästa gång ska jag försöka ha det!

Iris heter vår katt och är tre år gammal. En mycket liten och nätt katt som är otroligt snäll och kelig - så länge hon är inne i huset! När hon är utomhus, alltså ute på jakt, då finns ingen tid för kel. Nej, då är svansen uppburrad och hon springer fort som bara den. Inte en chans att Texas skulle hinna med henne, hehe.

Ja, iallafall!

Första mötet mellan dom två var faktiskt inte så dramatiskt som vi kanske föreställt oss. 

Texas satt inne på vardagsrumsgolvet och blev ompysslad av familjen, när Iris plötsligt kom in från altanen och in i vardagsrummet. Hon tvärstannade precis innanför dörren, chockad och förvånad! Texas har inte ens märkt henne än, men det gjorde han ganska snart. Fort var han på benen och skulle gå fram och nosa, men Iris flydde förskräckt in i köket och in under köksbordet. Texas sprang efter, men stannade med ett par meters mellanrum. Sedan hände inte så mycket, Texas tappade intresset efter ett tag men höll ändå ögonen öppna och följde hennes rörelser så fort hon gick någonstans. Iris smet ut igen efter kanske tio minuter, och nästa möte fick de inte förrän ett par dagar senare i trädgården...

Jag skriver mer senare! :)

Men det krävs såklart både tid och tålamod, och så måste man ju ha förstående för att han bara är valp än så länge :)

Jag ska ladda upp bilder lite senare, pappa fick lite hjälp när han tvättade badrummet här om dagen nämligen ;)

I vårt fall är det Texas+bita som är problemet. Allt som oftast är det mest små kärleksnafs, eller när han försöker få igång oss att leka med honom - vilket kan vara acceptabelt.

Men att han börjat uppånera sig mot lillasyster Johanna är inte så uppskattat. 

Det hela tror jag handlar om rangordning, att Texas känner av att Johanna är yngst och helt enkelt ska visa sig större och starkare än henne. Nu är detta inte allvarligt, som tur är, men dom har haft sina strapatser som inte har varit så roliga. Ett tag kom han och morrade och nöp henne i både ben och armar så fort hon satte sig på huk, vilket hon ganska snart blev ledsen över. Att ha en så mysig och liten hundvalp, men att nästan inte våga röra i den. (Detta har även hänt mig, men inte i lika stor utsträckning)

Detta kanske låter allvarligare än det är, eller så försöker jag lätta på trycket genom att skriva att det inte är så farligt, inte vet jag. Det kommer och går i vågor, ibland är dom hur fina som helst tillsammans och i nästa sekund gråter hon för att han bitit henne så hårt. Jag är inte desperat när jag frågar detta nu, utan jag är bara tacksam om jag kunde få veta någon bra metod att använda!!

Min fråga är: Har ni några som helst tips på hur man kan vänja av detta? Isåfall vore jag jätteglad om jag fick höra de tipsen! Kommentera/maila mig om du har någonting ang. detta att säga!

(Och tänk på att denna valp endast är nio veckor gammal, så alla metoder lär inte fungera)

Vi använde oss inte av shampoo eller sådant, utan vi sköljde mest av honom.

Han var lite dirty så att säga ;)

Det gick faktiskt rätt bra tycker jag! 

Vi hade honom i badkaret, pappa hjälpte mig att hålla i honom så att han inte skulle halka, och så lät jag vattnet rinna över hans rygg, och sedan resten av kroppen. Ja, han fick vatten överallt förutom hals och huvud! 

Nog var det lite ynkipynki och gnäll från hans sida, men förutom det var han lugn.

Och efteråt fick han världens fluffigaste päls! :)

här har man precis duschat klart och ruskat av sig allt vatten på husse och lillmatte.

Texas har skött sig så otroligt bra och vi var/är chockade att resan gått så enkelt! 

Mycket bättre än vad vi hoppats på!!

Vi startade hemresan någon gång på fredag- eftermiddag (från Lofoten) och körde fram till halv elva tiden på kvällen då vi stannade på en camping i Kiruna för att sova. I bilen var det inga problem alls, han blev varken åksjuk eller ''gjorde på sig'' inne i bilen (kissade/bajsade) 

Och inte var han orolig för att han skiljt sig från resten av flocken, i varje fall inte vad det syntes. Han sov ganska mycket, men däremellan tuggade han på ben och så gjorde vi en bensträckare en gång i timmen. När vi kom fram till Kiruna var han rätt trött och somnade emellan mig och syster på stört. På natten blev han lite orolig och kröp över till mamma och pappas säng och sökte kontakt, men somnade så fort pappa la sig nära honom. Då kände han sig nöjd och belåten!

På morgonen vaknade vi av en fräsch doft, då hade lille T skitit på golvet! Men det gjorde ingenting, vi var bara tacksamma för att han åtminstånde hade vett att gå ner på golvet för att bajsa. Om han hade gjort det i sängen hade vi inte varit lika tacksamma, hihi :)

Vi kom oss iväg från Kiruna mellan tio och elva på morgonen. Sedan körde vi raka vägen hem till luleå, med undantag för kisspauser och lunch!

Jag skriver mer senare eller imorgon om hur han reagerade när han kom hem, när han fick hälsa på alla och speciellt katten! Ni kommer även hitta en massa bilder vi har tagit, om jag bara hittar kameran...

här har han det skönt i bilen! (tagen med mobilkameran)

då tyckte man att 26 dagar var kort tid! ;) 

Och att tänka att jag kommer få träffa Texas IMORGON - ja det känns helt tokigt.